27 maj - Jag har det bra, mitt liv rullar på
Som rubriken säger, jag har det bra, mitt liv rullar. Så sjukt bra, rullar så sjukt fort. Om mindre än 2 veckor går jag ut 9an, det är helt sjukt hur fort fyra år kan gå. Det var ju igår vi var små skitungar som satt i klassrummet och var jättenervösa. Extra bra är för om fyra dagar har jag en helt egen häst, det är helt sjukt. Så lycklig man kan bara kan bli!
Kommer fortfarande ihåg det där första ögonblicket, hur vi bara klickade, jag och min Mexx. Hade ridit i ett och ett halvt år, var hopprädd och riktigt feg. Men jag var ännu fegare för att säga nej, och det skulle ju faktiskt bli lite roligt, att vara reserv i hopplaget 2009. Hur som helst, den lördagsmorgonen klev vi upp och det spöregnade. Vi åkte mot Ås. Mexx krånglade som vanligt men gick till slut på. Jag var så glad att jag hade med mig hela laget, jag hade ju aldrig hoppat högre än 80 cm och hade suttit på Mexx i dressyr en gång. Kändes konstigt. När jag satt mig i bilen kände jag hur det knöt sig i magen.. Regnet stod som spön i backen och klasserna hade ändrats om, det var ingen clear round på 80 cm längre, det var en riktig klass med omhoppning på 90 cm. Vi hade ingen uppstallning, Matfors hade inget ridhus och efter 10 min var vi genomblöt och kall. Värmde upp Mexx och hoppade lite, var så otroligt nervös. Väl inne på banan tog jag stora vägar och försökte rida Mexx bra. När vi var klar spred sig ett stort léende i mitt ansikte, vilken ponny! Plötsligt hörde jag hur någon i högtalarna sa, "Och in på prisutdelning vill vi ha Johanna Maria Bergqvist och Vallas Mexx." Helt sjukt, jag var placerad 4a i min första hopptävling och jag fick rida ett ärevarv, lyckan var på max!
Förra helgen åkte jag, mamma och Hanna iväg med Mexx helt själva till Ånge. Hanna sov här, vi lastade Mexx som nu mer bara går på utan några problem - så duktig han blivit. Jag och mamma har full koll tillsammans, alla grejer är på plats och jag är lugn. När vi kommer fram vet jag exakt vad jag ska göra, kollar tävlingsplatsen, visar papper och tar det lugnt. När jag sätter mig på Mexx pirrar det till i magen. Men när jag börjar rida släpper det. Vi rider fram och går sedan till framhoppningen, jag vet hur jag ska hoppa fram Mexx för att han ska bli som bäst. När dom ropar "och Johanna Bergqvist kan göra sig redo", då pirrar det i magen igen. Rider in på banan och när jag hör "Varsågod och rid!". Då släpper all nervositet, jag och Mexx går in i våran egen bubbla. Det är bara vi och ingen annan. När vi ridit över mållinjen så är vi kontaktbar igen. Men när det bara är vi, då är det som allra bäst! Den känslan klår ingenting annat.
Som ni märker har det hänt en hel del på mindre än två år. Jag har ridit i lite drygt tre år, ska man sammanfatta den tiden med några ord - den bästa tiden i mitt liv!
2009
2011
Samma älskade häst, samma lilla tjej, samma underbara känsla. ♥
Imorgon är det städdag i stallet och jag har jouren. Ska rida Mexx en sväng på dagen också, måste börja träna programdelar ur lite nya program ;)
/ Johanna
Kommer fortfarande ihåg det där första ögonblicket, hur vi bara klickade, jag och min Mexx. Hade ridit i ett och ett halvt år, var hopprädd och riktigt feg. Men jag var ännu fegare för att säga nej, och det skulle ju faktiskt bli lite roligt, att vara reserv i hopplaget 2009. Hur som helst, den lördagsmorgonen klev vi upp och det spöregnade. Vi åkte mot Ås. Mexx krånglade som vanligt men gick till slut på. Jag var så glad att jag hade med mig hela laget, jag hade ju aldrig hoppat högre än 80 cm och hade suttit på Mexx i dressyr en gång. Kändes konstigt. När jag satt mig i bilen kände jag hur det knöt sig i magen.. Regnet stod som spön i backen och klasserna hade ändrats om, det var ingen clear round på 80 cm längre, det var en riktig klass med omhoppning på 90 cm. Vi hade ingen uppstallning, Matfors hade inget ridhus och efter 10 min var vi genomblöt och kall. Värmde upp Mexx och hoppade lite, var så otroligt nervös. Väl inne på banan tog jag stora vägar och försökte rida Mexx bra. När vi var klar spred sig ett stort léende i mitt ansikte, vilken ponny! Plötsligt hörde jag hur någon i högtalarna sa, "Och in på prisutdelning vill vi ha Johanna Maria Bergqvist och Vallas Mexx." Helt sjukt, jag var placerad 4a i min första hopptävling och jag fick rida ett ärevarv, lyckan var på max!
Förra helgen åkte jag, mamma och Hanna iväg med Mexx helt själva till Ånge. Hanna sov här, vi lastade Mexx som nu mer bara går på utan några problem - så duktig han blivit. Jag och mamma har full koll tillsammans, alla grejer är på plats och jag är lugn. När vi kommer fram vet jag exakt vad jag ska göra, kollar tävlingsplatsen, visar papper och tar det lugnt. När jag sätter mig på Mexx pirrar det till i magen. Men när jag börjar rida släpper det. Vi rider fram och går sedan till framhoppningen, jag vet hur jag ska hoppa fram Mexx för att han ska bli som bäst. När dom ropar "och Johanna Bergqvist kan göra sig redo", då pirrar det i magen igen. Rider in på banan och när jag hör "Varsågod och rid!". Då släpper all nervositet, jag och Mexx går in i våran egen bubbla. Det är bara vi och ingen annan. När vi ridit över mållinjen så är vi kontaktbar igen. Men när det bara är vi, då är det som allra bäst! Den känslan klår ingenting annat.
Som ni märker har det hänt en hel del på mindre än två år. Jag har ridit i lite drygt tre år, ska man sammanfatta den tiden med några ord - den bästa tiden i mitt liv!
2009
2011
Samma älskade häst, samma lilla tjej, samma underbara känsla. ♥
Imorgon är det städdag i stallet och jag har jouren. Ska rida Mexx en sväng på dagen också, måste börja träna programdelar ur lite nya program ;)
/ Johanna
Kommentarer
Trackback
